Lindquist »

Här hittar du information om Lindquist och Appelqvist.

Största delen av informationen kommer från material tillhandahållet av Agneta Redin/Lindquist, som till stor del är från den släktträff som hölls i Bjursås 1978. Även denna översiktsbild kommer därifrån.

En tydligare version kan ni hitta under Bilder.

En intressant del var berättelsen som börjar med kurbitsmålare Mats Persson Stadig, född 1786 :

SLÄKTTRÄFF den l .juli 1978

Eftersom vi är på Dössberget vid Stadigstugan tänkte jag först berätta lite om kurbitsmålaren MATS PERSSON STADIG.

Han föddes i Djäknestugan 1786 och dog 1862. Gifte sig med Kristina eller Kerstin Matsdotter och flyttade till Attjärbo nära Fjällgryckens sydstrand. Där byggde han den stuga som nu kallas Stadigstugan och som står här ute.

Efter hustruns död flyttade han tillbaka till Djäkhestugan och byggde sig en ny gård. Han gifte om sig vid 60 års ålder. Där är en hel liten by av hus. Ett av husen var målarstuga. Där förvarades möbler och redskap märkta MPS, och till för några år sedan tog Dalarnas museum hand om hans egenhändigt tillverkade penslar, färgkoppar, mallar, stämplar, handskrivna målarböcker med färgrecept, hans arbetsbeskrivningar till allmogeskåp nt m och skisser samlade i mönsterböcker. Vanligen inleddes och avslutades handskrifterna med målarens förbannelser över den som ämnade stjäla hans yrkeshemlighet qenom att skriva av eller kopiera med orden: 'Han skall med blå kappa neder till helvittet trappa."

MPS var soldat vid Rättviks kompani av Dalregementet och tjänade kung och fosterland bl a som vice korcrai vid Marstrands och Karlstens fästningar år 1811. På Nationalmuseum finns de teckningar han gjorde av fästningarna. Tack vare dessa teckningar vet man exakt hur fästningarna såg ut. På en av målningarna ser man garniscnshuset och på bägge sidor kurbitsar. Där­igenom har den blivit en exklusiv dalmålning.

Från fälttågen och arbetskommenderingarna samt hans målarresor finns brev och dagboksanteckningar bevarade och tack vare dem är han den mest kände dalamålaren. De religiösa mocjiven dominerade dalainälarnas produktion. De Tre vice männen och bröllopet i Cana samt Jonas predikande i Nineve. Andra bilder hämtade han inspiration från folklivet och ur modejournalerna. Tavlor av Stadig är sällsynta. Skrin och kistor vanligare. Han måste ha målat hundratals. De är alla lika med ådrad rödbrun botten, blå rosor med vita och gröna blad i hörnen på lacket,samt i en ranka under årtal och namnbokstäder på framsidan mellan rader av stjärnor.

Från ett tidningsurklipp ur Falukuriren 18 nov -71 läste jag om en auktion hos Bukowskis i Stockholm på ett 30-tal dalmålningar. MPS nämns där som dalmåleriets främste företrädare. Hans "Sankt Göran" toppade prislistan med 13.300 kronor.

MPS var bror till mormor Anna Stadig (Appelqvist)s farfar. Hennes far hette Olof Persson Stadig som var född i Rättvik 1846. Modern hette Bortås Margta Ersdotter och var också född i Rättvik 1846. Hennes mor hette likadant och var född i Fjällgrycksbo 1809.

MORMOR ANNA växte upp dels i Olarsbo på vägen mot Fjällgrycksbo, dels i Djäkenstugan där familjen, som bestod av far, mor och sex barn hade ett enda rum och kök. Barnen hette Anna, Margta, Erik, Karl Viktor, Anders och Gustav. De hade 2 kor och några får. Behövde man några körslor utförda skickade man bud efter en man från byn som körde med sin häst. När en ko stod i sin fick man ibland låna någons ko. Man odlade korn, havre och potatis samt rotfrukter och säden tröskades med slagtröskor och maldes på skvaltkvarnen som fortfarande står kvar vid bäcken.

Mormors far, som var soldat, gjorde soldattjänst några veckor per år på Rommehed. Efter 27 års tjänst fick han en årlig pension av 100 kr. Han var även tidvis byggnadsarbetare vid Falu gruva.

Mormors mor, Bortås Margta, odlade lin som hon sedan spann under den mörka vintern, döttrarna stickade strumpor och tröjor och hennes man och söner täljde träfat och träskedar. Ungefär en gång i månaden bakades det. Brödet var gjort av korn. När det var klart gräddades pannkakor, en härlig omväxling i födan som annars bestod av salt sill, fläsk och rotsaker. Mormors för­äldrar levde tills de var över 80 år.

När mormor var liten tös var hon ofta med sin mormor i kvarnen och malde säd. Det gjorde man helst på natten, då vattnet ansågs vara tyngre vilket gjorde att kvarnen gick fortare. Man måste också passa på att mala medan det fanns gott om vatten i bäcken på vårarna. Medan man väntade att säden skulle malas satt man i en liten stuga bredvid kvarnen där man kunde värma sig vid elden mitt på golvet.

Mormor började skolan vid 7 års ålder och hon gick den 5 km långa vägen till byn. Hon gick kl 7 på morgonen och kom hem först 10-11 timmar senare. Sista lektionen slutade 16.30 och den lektionen var alltid huvudräkning för mörkret hade då fallit och fotogenlampan lysts endast upp en del av rummet.

På somrarna var hon ofta med sin mormor uppe i fäboden och vallade fåren och korna. Där kärnades smör och gjordes ost och messmör vilket senare såldes. De här somrarna ansåg hon vara hennes skönaste.

Mycket tidigt skulle barnen ut och tjäna. Mormor tog anställning på Främby herrgård. Tillsammans med ett 20-tal andra ungdomar skar hon rågen för hand på de vidsträckta åkrarna. Arbetsdagen började kl 5 och slutade kl 20. Dagsinkomsten var 10 öre.

Mormor var mycket blyg och vågade inte sitta med de andra ungdomarna vid bordet och äta utan tog ett glas mjölk och en brödbit och satte sig vid väv­stolen. Flickorna sov på en vind och pojkarna i en lada.

Ibland var det dans på logen. Annars tillbringades kvällen i något hem dit flickorna gått med sina spinnrockar. Så snart pojkarna fått veta var flickorna var, kom de och underhöll rred sång och musik. Ungdomarna turades om att betala fotogenet som var dyrt. På herrgården träffade mormor morfar Erik. Hon var lite rädd för honom i början beroende på att han var så tyst och allvarsam.

MORFAR ERIK föddes på en bondgård i Liholn i Bjursås. Hans far hette Bryggar Erik Jansson. Hans farfar och farfars far hette båda Bryggar Jan Jansson. Den äldste av dem föddes år 1778 alltså för precis 200 år sedan. Enligt Rickards forskningsanteckningar skulle denne Bryggar Jan vara son till en Anders Hansson Bryggare, som kommit inflyttandes från annan ort.

Han var korpral och deltog kanske i krig mot ryssar och danskar och kanske även mot Napoleons här. Han levde under Gustav III:s och Gustav IV Adolfs tid, AHB blev alltsåägare av gården. Man vet inte vilket år han dog.

Morfars far, Bryggar Erik Jansson, född 1840, var gift med Tomt Karin Olsdotter född 1945. De hade sju barn, fem pojkar och två flickor. Fyra av barnen dog tidigt i difteri eller strypsjukan. De hette Märta, Johan, Karin och Olof. Erik, Anders och Gustaf gifte sig och bildade familjer. Gustaf fick två flickor, Gunhild och Karin och Gunhild har vi glädjen att ha med här idag. Anders son, Olle, bor i Södertälje.

Bryggar Erik var hemmansägare, men arbetade även i gruvorna i Dalarna  och södra Bergslagen, I Falu gruva fick han arbeta i nya trånga orter där  det måste gå undan. Han arbetade också som skogshuggare, bilare, snickare  och
även slipare.

På den tiden ansågs det, att den som tjänade pengar skulle anlita andra för att laga skor, redskap m m. Det tyckte inte Bryggar Erik om. Han lagade själv ibland i ren ilska skor m m. Det finns roliga ordstäv efter honom. Han hade en solig humor och han lär ha sagt: "Mi käring ho ä alldeles toku ho. Ho ska ha vetemjöl, ho ska ha rågmjöl å ho ska ha salt. Tänk så könstut högfärdsvrångt ha ä i vissa kretsar."

Barnen fick tidigt hjälpa till med arbetet på gården, men de hade också tid att leka. På gården bodde faster Kerstin, som inga egna barn hade, och som var mycket fäst vid sina brorsbarn. Nar Anders red på grisen i full galopp på en timmerväg och sen ramlade av, fick han smaka riset av faster, men efter en stund bjöd hon honom på hallonsaft. Grisen fick springa fritt omkring på gården och en dag när B E satt och pinnade en räfsa så kom grisen och välte stolen ned pilcg och spik. I låtsad ilska tog B E grisen och det bar iväg till dammen. Men där snävade B E och ramlade i och grisen passade på att smita. Barnen, som stått och sett det hela, rusade in i ved­boden och exploderade av skratt.

Morfar Erik flyttade hemifrån och arbetade som rallare vid Dalabanan åren 1891-95. Som vi hört arbetade han även på Främby.

Vid den här tiden insåg BE att han inte kunde behålla gården längre. Han
sålde gården för 1.700 kronor till Kalles Mats från Rällsjöbo . Familjen
B E och Tomt Karin bodde först kvar i fasterns ände av stugan. Mor Karin
tröskade fyra höstar för hand i Hosjo m fl platser. Sedan flyttade familjen
till Tomt Olle, Karins far i Bacgbo, Han var skcmakare cch pliggade och
lagade skor och pratade religion så mycket som möjligt. När han dog
flyttade familjen till Falun.

Morfar Erik hade blivit byggnadssnickare i Falun. Brodern Anders hade också (blivit byggnadsarbetare och hjälpte även till att röja skog på Eriks­lund och bära dit virke och ro cement från Källviken.

Erikslund blev rnornors och morfars hem. 1898 gifte de sig och där växte de 11 barnen upp. Morfar blev byggmästare. Förutom Centralpalatset byggde han en sommarvilla i Bergsgården åt patron Olsson på Främby, ett stort hus på Promenaden och en skola vid Blindgatan, där de äldsta barnen gick i småskolan.

Farmor Tomt Karin och farfar Bryggar Erik bodde på Erikslund i lilla stugan under sina sista år. En tid bodde även Anders där och senare även Gustav och hans familj.

I början hade man det svårt. Det var ont om mat, i synnerhet under kristiden. Mormor tog då grismjöl och kokade gröt åt familjen. Förutom gris fanns det höns, getter, kalkoner och katt och hundar. Vi barnbarn minns ju väl hönsen och katten och vi minns historien om när hönsen fick vinbär som jäst till vin och hur de flaxade omkring i hönsgården helt berusade. Vem hade givit dem bären egentligen? Apropå det så hette hundarna Con och Jack.

När morfar blev trävaruhandlare 1907 förbättrades ekonomin och familjen fick de bättre. I början hade han hästar i stället för lastbilar. På sön­dagarna fick hästarna Putte och Dolly vara på Erikslund och beta och vila upp sig. Då var det stor glädje bland barnen.

Barnen växte upp och fick egna familjer och alla har vi glada minnen att berätta om från Erikslund.

Gården ägs nu av Falu kommun och disponeras av Faluavdelningen av de Handikappades Riksförbund.

Berättat av Ullabritt
Vid maskinen: Annika